Det är ibland lite läskigt när man inser att man saknar människor man inte alls trodde man skulle sakna.
Eller är det kanske hur man var i deras sällskap, hur livet var då.
Jag saknar att vara såpass impulsiv, att kunna borsta bort bekymren lite lättare.
Det var på den tiden små saker egentligen gjorde så väldigt mycket och jag bläddrar i andra människors minnen och ler när jag läser om dumma påhitt och impulsiva äventyr.


En gammal bild jag rotade fram på hotellets hemsida på mej, Ollie och Thai.
Samma kväll som vi festade järnet, träffade Dregen, sjöng ikapp till "Raise your glass" för första gången och adopterade en sparkcykel.

Nostalgiskt, and for today it made me smile!