Jag minns första gången jag träffade dej, minns exakt vad jag tänkte då. Jag minns första gången du skrev ditt hjärta på min vägg. Jag minns första gången dina läppar slöts runt mina på riktigt och dörrarna du sparkade upp inom mej. Jag tror att det än idag gör lite ont faktiskt, att jag aldrig kommer att kunna glömma.

Det känns lite typiskt mej, att rota omkring här nere på botten när jag ändå är på besök. Men vad gör väl det, jag behöver inte släppa saker. Jag behöver bara kunna gå vidare.
Imorgon är en ny dag, jag tar emot den med öppen famn och omfamnar nya möjligheter.

Peace out!