På 13 timmar, 25 minuter, 36 sekunder och 28 hundradelar

har han sett universums uppbyggnad. Han har rivit ner samhällets strukturer. Han har plockat isär och analyserat sin egen existens. Flyttat runt på bitarna, lagd dom på plats igen.

 

Han har plockat isär sig själv som person till den grad att han ifrågasatt varför existens ens finns. För vad spelar roll i det stora hela? Ändå gör heartbreaket så ont. Tyst, fridfullt och nästan harmoniskt, men förjävla ont.

 

05.35 vandrar han mot det han kallar hem. Tårarna skär i kinderna och det är nästan omöjligt att andas för någonstans där inne har känslorna ett järngrepp om lungorna. Trots det så bär benen, muskelminnet manövrerar gatorna fram, för den vägen har han gått många gånger innan. Snöflingorna landar på hans ögonfransar, kantade av ilska, sorg, glädje, kärlek, ångest, tomhet, svarthet. Men trotts tre hjärtattacker på vägen så når han ändå fram.

 

"Tyvärr" tänker han och vill bara fortsätta vandra planlöst.