Kärlek är någonting man kämpar för. Kärlek är kompromisser, förståelse och kommunikation. Att även om man inte alltid håller med eller känner likadant att iallafall ha förståelse för hur den andra personen känner. Kärlek är skitläskigt. Att varje gång man ser en bild på personen man älskar, inse hur mycket betydelse den personen har för en. Men även bakslaget av paniken vid tanken på att en dag förlora den personen. Men jag börjar lära mig att inte låta den känslan ta över. För jag vet att om jag går omkring och är rädd för det kommer jag aldrig riktigt kunna vara med honom på riktigt. Om jag panikar över allt är det jag som kommer pusha bort honom. Jag har alltid tyckt mig ha en väldigt realistisk syn på kärlek och livet, att ta varje dag som det kommer, att det kan ta slut om en vecka eller om 10 år, men att vi korsar den vägen när vi står där. Samtidigt har jag nog aldrig känt såhär för någon, jag tror det är därför det tar mig lite längre tid att lära mig hantera det.

 

Men jag känner förändringen. Jag känner hur det lilla fröet som blivit sått i mig sakta börjar växa. Hur det första gröna små bladen tränger upp i mitt inre. För vad som än händer kommer det vara för det bästa. Och jag vill bara njuta av tiden vi har nu, för livet går alltid vidare. Och jag känner mig ganska lugn med det just nu.