Som ett sommarregn över rosande hud. Tårarna bara faller och faller. "Visst är det här för det bästa" säger du och jag kan inte ge dig ett rakt svar, jag vet inte ens själv. Tiden har stått stilla i timmar medans vi sitter på golvet i spillror. "Jag vågar inte resa mig upp. För då måste jag gå. Och då är det slut på riktigt".

Varje ord skär som en kniv.

 

När du till slut lägger mina händer i mitt knä, kysser mig på pannan och försvinner ut genom ytterdörren startar tiden igen och floderna forsar åter. Sån tomhet och ändå varenda känsla i världen som slår.

Tänk om det här var helt fel beslut....