Ibland är det chockerande hur en bra dag kan övergå till total misär. Hur den där konstanta lilla klumpen i halsen bara kan explodera ut tills det känns som man kväver sig själv i ångest. En vecka utan skolans skyddsnät, blir jag inte inringd spenderar jag dagarna mest med att sova. Ångesten över ekonomi och framtid ligger över mig som ett mörkt jävla moln. Men jag vet att det löser sig, det kommer vara lite hårt i början men det blir bättre. Men stressen kommer ikapp ibland. Bara jag får ta en timme eller två, må skit, känna mig ynklig och kanske till och med gråta en skvätt. Det går över, jag tar mig i kragen.

 

Det gäller att blicka framåt, och lita på att framtiden har bra saker att ge. Efter 3 års studier vägrar jag ge upp nu, jag har ändå kommit en bit på vägen. Ska jag ge upp det här ska jag åtminstone kunna säga att jag försökte! Så nu är det dags att rycka upp sig, nog med självömkan för den här gången. Cheer up emo kid!