Stockholm har drunknat i ett täcke av vit snö. Vart jag än vänder och vrider mig ser jag dig överallt. Det är som en kniv som skär djupare och djupare. Jag har inte greppat det än, vet inte hur jag ska välja att se på det, vet inte vad jag behöver just nu. Jag fyller den tomma tiden med att skissa på framtiden, skisser jag inte ens vet om jag vill ha.

 

Igår rann tårarna från att jag vaknade i flera timmar framåt. Åkte till Anna på kvällen för vi skulle baka. Lyckades samla mig någorlunda men allt brast när jag kom innanför dörren. Ur från Annas sovrum kommer mina fina vänner sjungandes och leendes. Det hela var ett överraskningskalas för att jag fyllde år förra helgen. Det blev så överväldigande att jag föll i gråt igen. Så lycklig över att jag har så fina personer i mitt liv, samtidigt så fruktansvärt ledsen att personen jag älskar mest inte var ibland dom. Så mycket känslor på en och samma gång.