And then you freak out, 'cause suddenly you need this person"

Och hjärnspökena är tillbaka, det känns precis som att vara 18 igen. Kan min hjärna inte bara få låta mig vara lycklig, ha lite sinnesro? Nej, istället skriker rösterna högre. Tanken på att öppna upp sig totalt för någon. Att ge all sin kärlek till någon igen. Tanken på att bli ensam, lämnad, krossad och övergiven. Att allting bara är en lögn eller en påhittad grej i mitt huvud. Det skriker så högt bakom mina öron, och det skrämmer slag på mig, ända in i själen.
 
Men jag vill så jävla mycket...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0