Hej kära blogg, dagbok, terapeut. Kärt barn har många namn. Det har varit ett tag nu sen jag skrev någonting konkret. Jag har gjort en liten reboot på mitt liv så att säga. Plockat isär mycket och börjat bygga om det på nytt igen. Det känns bra, vissa saker kan jag fortfarande älta, men jag vet också att jag måste ge mig själv tid. Hade ett långt snack med en nära vän i fredags som gav mig mycket inblick i saker. Det är lite roligt hur man kan se tillbaka på händelser och inse så mycket nu i efterhand. Fick nog också en inblick i vilken effekt jag kan ha på människor, vilket var både skrämmande och vackert. Annars så rullar livet på, försöker blicka framåt och fokusera på vad jag vill. Sitter i Gamleby hos familjen just nu, ikväll är det hemvändar-kväll, brukar alltid bli spännnade. På tisdag åker jag tillbaka till Stockholm, ska jobba, fotografera lite egna projekt och lite andra hemliga planer innan nyår.

 

Stockholm har drunknat i ett täcke av vit snö. Vart jag än vänder och vrider mig ser jag dig överallt. Det är som en kniv som skär djupare och djupare. Jag har inte greppat det än, vet inte hur jag ska välja att se på det, vet inte vad jag behöver just nu. Jag fyller den tomma tiden med att skissa på framtiden, skisser jag inte ens vet om jag vill ha.

 

Igår rann tårarna från att jag vaknade i flera timmar framåt. Åkte till Anna på kvällen för vi skulle baka. Lyckades samla mig någorlunda men allt brast när jag kom innanför dörren. Ur från Annas sovrum kommer mina fina vänner sjungandes och leendes. Det hela var ett överraskningskalas för att jag fyllde år förra helgen. Det blev så överväldigande att jag föll i gråt igen. Så lycklig över att jag har så fina personer i mitt liv, samtidigt så fruktansvärt ledsen att personen jag älskar mest inte var ibland dom. Så mycket känslor på en och samma gång.

Jag vaknar och vet inte om tårarna var där redan innan. Du sa att du ville förstöra någonting vackert, men att du inte kunde göra det med en människa. Varför känns det ändå som att det är vad du gjort. För någonting har gått sönder. Imorse var jag livrädd för att somna, för jag visste att jag skulle behöva vakna nu och inse att det inte bara var en mardröm.

På 13 timmar, 25 minuter, 36 sekunder och 28 hundradelar

har han sett universums uppbyggnad. Han har rivit ner samhällets strukturer. Han har plockat isär och analyserat sin egen existens. Flyttat runt på bitarna, lagd dom på plats igen.

 

Han har plockat isär sig själv som person till den grad att han ifrågasatt varför existens ens finns. För vad spelar roll i det stora hela? Ändå gör heartbreaket så ont. Tyst, fridfullt och nästan harmoniskt, men förjävla ont.

 

05.35 vandrar han mot det han kallar hem. Tårarna skär i kinderna och det är nästan omöjligt att andas för någonstans där inne har känslorna ett järngrepp om lungorna. Trots det så bär benen, muskelminnet manövrerar gatorna fram, för den vägen har han gått många gånger innan. Snöflingorna landar på hans ögonfransar, kantade av ilska, sorg, glädje, kärlek, ångest, tomhet, svarthet. Men trotts tre hjärtattacker på vägen så når han ändå fram.

 

"Tyvärr" tänker han och vill bara fortsätta vandra planlöst.

 

 

 

Kärlek är någonting man kämpar för. Kärlek är kompromisser, förståelse och kommunikation. Att även om man inte alltid håller med eller känner likadant att iallafall ha förståelse för hur den andra personen känner. Kärlek är skitläskigt. Att varje gång man ser en bild på personen man älskar, inse hur mycket betydelse den personen har för en. Men även bakslaget av paniken vid tanken på att en dag förlora den personen. Men jag börjar lära mig att inte låta den känslan ta över. För jag vet att om jag går omkring och är rädd för det kommer jag aldrig riktigt kunna vara med honom på riktigt. Om jag panikar över allt är det jag som kommer pusha bort honom. Jag har alltid tyckt mig ha en väldigt realistisk syn på kärlek och livet, att ta varje dag som det kommer, att det kan ta slut om en vecka eller om 10 år, men att vi korsar den vägen när vi står där. Samtidigt har jag nog aldrig känt såhär för någon, jag tror det är därför det tar mig lite längre tid att lära mig hantera det.

 

Men jag känner förändringen. Jag känner hur det lilla fröet som blivit sått i mig sakta börjar växa. Hur det första gröna små bladen tränger upp i mitt inre. För vad som än händer kommer det vara för det bästa. Och jag vill bara njuta av tiden vi har nu, för livet går alltid vidare. Och jag känner mig ganska lugn med det just nu.

 

 

Att starta en skräckfilm för att somna till när ångesten tar över verkar som en bra idé. Fokuset skiftar för en stund innan jag inser att ingenting skrämmer mig lika mycket som vad min hjärna frammanar dessa sömnlösa nätter. Jag vet vart dom riktiga monstrena finns, inom mig. Och inatt ylar dom ikapp med månen.

 

Jag vill bara spola fram tills jag vaknar imorgon bitti.